Isaac Newton, förmodligen mest känd för sin kartläggning av tyngdlagen, slog under sina levnadsår också ett stort slag för uppfattningen om ljus. Enligt hans teorier var ljuset uppdelat i partiklar som följdes utav vågor. I början utav 1670 fann han stöd för sina teorier om den optiska läran genom att mörklägga ett rum och låta en strimma ljus passera genom ett prisma, ljuset bröts. Utifrån sina egna experiment menade Newton att en ljusstråles egenskaper kan definieras beroende på hur mycket det böjs genom ett prisma, färg är inte en utav ljusets egenskaper. Färg är en form av ljuset, för när ljus absorberas, det vill säga upptas av våra allra minsta beståndsdelar (atomer och molekyler) sänds det ut igen och når våra ögon i en annan form. Vad vi kallar färg är i själva verket är en sinnesförnimmelse, grön, orange, röd rosa eller det jag gillar att kalla “bajsbrun”; finns inte i ren fysikalisk bemärkelse, det är en mängd energi.

Ögat upptar energin, och hela tiden strömmar och registreras ofantliga mängder utav fotoner genom hornhinnan där ljuset (den kvarvarande energin) bryts. Med hjälp utav hornhinnan bryter linsen upp ljuset och projicerar det mot näthinnan. Näthinnan består utav sinnesceller kallade tappar och stavar. Det finns tre typer av tappar som registrerar antigen rött, grönt eller blått, stavarna har till uppgift att registrera ljusets intensitet. Längst bak i ögat på näthinnan vilar den gula fläcken som bara registrerar rött, grönt och blått, den består med andra ord bara utav tappar. Tillsammans omvandlar tapparna och stavarna ljusets energi till elektriska impulser och sänder iväg dessa genom synnerven. eftersom de elektriska impulserna förs genom samma synnerv påverkas tapparnas informationsupptagning därför utav stavarnas. Det vill säga att det måste finnas en grad utav intensitet i ljuset för att rött, grönt och blått ska kunna vara oss synligt.

Vid synfel är det ofta vanligt att ögonkroppens ovala form är något för oval eller för rund vilket resulterar i när – eller långsynthet. Avståndet mellan linsen och den gula fläcken är abnormalt och ljuset träffar därför inte den gula fläcken helt korrekt, upptagningen av rött, grönt och blått blir ojämn.

Vad är det då vi ser? När vi nu vet att färg är omvandlad energi, elektriska impulser, sammanfattade i synnerven och slutligen tolkade av vår hjärna är det med all rätt vi kallar synligt ljus för färg, men vad består då synligt ljus utav för energi som möjliggör det för oss att uppleva energi som färg? När vi väljer att prata om ett spektrum är det för många tron om en färgstripp prydd med en toning av regnbågens färger, sanningen är dock att detta bara är den del av hela det elektromagnetiska spektrumet som hellre bör nämnas som det synliga spektrumet. Det synliga spektrumet är en förklaring av det område som kännetecknar elektromagnetisk strålning med våglängder mellan 380 – 780 nanometer (1 nm = en miljard- dels meter). Fotonerna som jag tidigare berättade om släpas därför med hjälp utav våglängder genom jordatmosfären, det är därför ingen slump att vi människor ser just den denna del utav spektrumet, det är nämligen först i denna del av våglängdsområdet som jordatmosfären blir synlig. En mängd ljus bär på en viss grad av intensitet. För att sätta det hela i ett samband är därför synligt ljus en intensitetsfördelning vilket vi uppfattar som en färg, olika färger motsvarar olika typer av intensitetsfördelningar. Medan ljus med korta våglängder uppfattas som blått (cirka 450 nm), uppfattas ljus med långa våglängder som rött (cirka 600 nm), någonstans däremellan hittar vi grönt ljus (cirka 550 nm) .

För att sätta ovanstående stycke i logisk mening banar våglängderna väg för fotonerna in mot vår näthinna, och nu börjar det gå på djupet. Eftersom vi kan hitta rött ljus kring cirka 600 nm, grönt kring cirka 550 nm och blått vid cirka. 450 nm talar det om hur tapparna i själva verket upptar olika typer av våglängder utifrån det synliga spektrumet. När då en intensitetsfördelning av våglängder identifieras som ett mellanting utav tapparna, exempelvis en våglängd på 590 nm sänder tapparna elektriska impulser som vår hjärna tolkar som orange. Kanske vore det så enkelt att tapparna fanns i en enda uppsättning, men nu finns de dock i tre olika varianter. S, M och – L – tappar. S-tappen som är mest känslig för korta våglängder, M-tappen som är mest känslig för medellånga våglängder och L-tappen som är mest känslig för långa våglängder, tillsammans utgör de ett paraplyliknande nät på näthinnan och framförallt då på den gula fläcken där de sänder interaktionen utav våglängder vidare som nervsignaler (synapser). S, M och – L är därför grundläggande för vårt sätt att beskriva och reproducera färg. Att du ser din affisch, dina gamla Polariod foton eller din “vintage vita” Stratocaster i en viss färg är därför inte förklarande enligt lagen med dess egen utstrålning.

Färger är en sinnesförnimmelse uppe i hjärnans appendix, tolkade av nervsignaler, översatta utav tappar, klargörande utav stavar. Då elektromagnetisk strålning träffar ett objekt väljer objektets beståndsdelar (atomer och molekyler) att absorbera särskilda partiklar av den elektromagnetiska strålningen medan resterande partiklar studsar vidare ut i atmosfären i en annan form. Den återstående energin fortsätter och de minsta beståndsdelarna av energin, fotonerna, strömmar in genom hornhinnan på våglängder med en särskild grad utav intensitet. tre olika typer utav tappar tolkar våglängderna och stavarna dess intensitet. Därifrån förs informationen vidare som elektriska impulser mot synnerven där informationen möts och upptas utav hjärnans bakre del, Appendix, och tolkar den energi, som vi valt att kalla för färg, för en medveten bild.

Advertisements