1931 specifiserade den internationella belysningskommisionen Cie (Commission International Déclairage) en standard för att mäta färg. Då man inte kände till ögats inre beståndsdelar använde man sig av tre funktioner vilka agerade som indirekt mätmetod. Detta innebär att det går att få ett värde ur olika intensitetsfördelningar. Om två olika ljuskällor (det vill säga två olika intensitetsfördelningar) ger samma respons i S, M och L så ger de också samma värde i X,Y och Z (också kallat metamerism). Sett utifrån den grafiska branschen blir det därför alltmer viktigt att känna till X, Y och Z, de är nämligen vårt verktyg när det kommer till att reproducera färg. Tråkigt nog säger inte färgkoordinaterna X, Y och Z särskilt mycket om en färg, vi beskriver den hellre genom dess ljushet, kulör eller mättnad. Det har då tagits fram formler som specificerar och värdesätter en färg i tal som kan berätta skillnaden i en kulörs ljushet, kulör och mättnad. tristimulusvärdena är det värde som X, Y och Z besitter i lambda kurvan, en sammanställning utav koordinaters relativa förhållande i en intensitetsfördelning.

exp_tristimuli

xyz, xyY och la*b*, är de tre olika formlerna (nu är det väldigt enkelt att blanda ihop färgkoordinaterna X, Y och Z med dessa formler, men tänk på att X, Y och Z är koordinater som står för L, M och S och att xyz, xyY och CIE Lab är formler. formler framtagna för att förklara X, Y och Z.) Z+Y+X ges alltid värdet 1. Y anses sedan vara normaliseringsfaktor som alltid har värdet 100. Värdena som formlerna xyz, xyY och CIE La*b* tar hand om kalkylerar sedan fram tal som går att återge kulören med.

xyz–formeln används ofta i förbindelse med CIE’s, xyY kromacitetsdiagram, från 1931. Där används x och y som positionsangivare för färgens kulör och ljusstyrka medan z ansluter sig självmant till ekvationen då x+y+z = 1. En tredje dimension kan pekas ut genom tristimulusvärdet Y. Våglängdskurvan för Y är jämlik kurvan för det mänskliga seendets respons gentemot den totala intensiteten från en ljuskälla. Y kan också vara en luminansfaktor i en ekvation. I formeln xyY har XYZ därför normaliserats för att Y alltid antar värdet 100. xyz och xyY är som du säkert förstått två mycket närbesläktade formler och det är därför relativt enkelt att omvandla värden mellan dessa med “enkel” matematik.
Xyz och xyY må vara händiga formler, men visar något brist fälliga resultat i två dimensionella diagram av vad som då i själva verket är en tredimensionell färgrymd. 1960 banade då den internationella belysningskommisionen spår för utveckling när CIE Luv presenterades. För att övervinna ytterligare problem med xyY modellen togs CIE Lab i bruk 1976, en formel vi finner brukbar än idag!

Det var på 1960-talet som man upptäckte att signalerna mellan synnerven och hjärnan tog mer fasta på mörkt, ljust, röd, grön, blå och gul, CIE Lab styrs utifrån dessa aktörer genom tre axlar. CIE Lab beskriver kulörer med en axel för ljusintensitet (L) och två axlar för kulörer (a-axeln för rött och grönt, b-axeln för blått och gult) skillnaden mellan dessa kulörer mäts sedan i Delta e. Tre givna värden kan därför se ut likt följande: L 100, a +127 b +127 (vilket ger en mycket färgstark röd).

CIE Lab är ett enhetsoberoende färgsystem eftersom det är uppbyggt utifrån hur ögat uppfattar färger och inte hur en specifik enhet reproducerar färger, formeln för CIE Lab är därmed inte på något sätt fysikaliskt motiverad utan det rör sig bara om ett smart sätt att omforma talen X, Y och Z. Något som gör CIE Lab mycket angenäm är att den täcker hela det mänskliga färgseendet och idag fungerar som en utmärkt enhetsoberoende färgrymd för ICC-profilering. Kring den högteknologiska vägen är det i stort sett självklarhet att använda CIE Lab idag, kring mediearbetande är det inte det. Vi har ännu inte skärmar eller fysikalisk möjlighet att reproducera alla utav CIE Lab’s färger och i Adobe programmen väljer man därför att inte ha den som arbetsfärgrymd.

Advertisements