Vi beger oss nu ut på en resa igen bland de allra minsta beståndsdelarna, sida vid sida av en våglängd. Precis som namnet elektromagnetisk strålning avslöjar så är det ett magnetiskt fält som förs från en riktning mot en annan omgivet utav ett elektriskt fält. Själva längden på vågen definieras genom avståndet mellan vågornas toppar. frekvensen (∫) (antalet svängningar per sekund) skapar våglängden. Hur omfattande intensitetsfördelningen är, antalet våglängder som liknar varandra, avgörs sedan beroende på ljuskällans storlek (dess magnitud). Nu till X, Y och Z!

X, Y och Z är (de ungefärliga) topparna utav 450, 550 respektive 600 nm i en spektral mätning, även kallade tristimulusvärden. Antalet vågor som instrumentet möts av avgör därmed hur stort omfånget i nanometer blir.
ett exempel: ljuskällan är ett papper under belysning. Vid mätning skulle vi då upptäcka att intensitetsfördelningen av vågor är ett koncentrat av korta, medellånga och långa våglängder definierade genom toppar i 450, 550 såväl som 600 nm (eftersom vi hittar korta våglängder runt 450, medellånga våglängder runt 550 respektive långa våglängder runt 600 nm på det synliga spektrat). Blekt (vitt) papper som absorberar väldigt få partiklar reflekterar bort majoriteten av den elektromagnetiska strålningen, och ljuskällans storlek (magnitud) avgör papprets ljushet. skulle skrivbordslampan ha ett väldigt starkt sken sänds en ännu större intensitetsfördelning av våglängder ut och då reflekterar också pappret en mycket större variation av våglängder mot mätinstrumentet (väldigt få steg på det synliga spektrat utav nanometer saknar närvaro av våglängd).

Det är lambda kurvan (lamda som härstammar ifrån grekiskan, och skrivs som ett upp- och nervänt V. [våglängd]) som ger oss möjlighet att iakta våglängdens beteende, det vill säga hur dess intensitet och frekvens skapar ett omfång. Våglängden mäts då i nanometer och dess intensitet i watt per steradian. När X, Y och Z har en kordinatposition kan deras position sedan sammanställas i en uppställning.

Tristimulusvärdet kan bara tala om skillnaden mellan intensitetsfördelningar. För att se skillnad i absortionsmängd mellan objekt är det därför viktigt att belysa dem utav samma magnitud (eller för att förenkla det hela: med samma ljusstyrka). Det finns annars risk för att två olika typer av materia med särskiljande absortionsmängd visar på samma värde av intensitetsfördelningar i sin reflektion (det som också kallas metamerism). Ett klargörande exempel är att belysa en mörkblå tygbit med förhållande vis hög intensitet, och längre ifrån ljuskällan placera en ljus- blå tygbit. De blå färgerna som då i belysning utav samma magnitud klart ser olikfärgade ut (därav olika tristimulusvärde), kan under detta experiment med svårighet särskiljas med blotta ögat (därav samma tristimulusvärde). tygbitarnas absortionsmängd är fortfarande särskiljande men just pågrund utav att tilldelningen utav elektromagnetisk strålning är ojämn så kan den mörkblå tygbiten reflektera en större mängd våglängder mot vad den ljusblå tygbiten tillåter.

Advertisements